Min skrivarkurs fortsätter! Men först, omdömet för övning 3:

Bra dialog och bra gestaltat. Dra i med ännu mer inre och yttre känslor, röstliknelse, uttryck, något med miljö och sinnen.

Bra ton i texten och bra karaktäriserat. Man vet inte riktigt vem av dem man ska tro på :) Bra Karin!

Övning 3 handlade ju om en konversation, där den ena skulle vara arg och den andra mer uppgiven. Du hittar den här om du vill läsa.

Övning 4 ska beskriva en transportsträcka, ni vet de där mer lugna tillfällena i en bok där inget egentligen händer. Det är ett tillfälle för författaren att beskriva en miljö eller en person, men utan konversation eller action. Denna gång har jag skrivit om Anders och mitt besök i Tibble Kyrka i Täby i tisdags, det gick ju inte till exakt såhär men man kan ju fantisera lite!

Bilder från Tibble Kyrka tänkte jag att jag lägger upp i morgon, vad sägs om det?

Dörren stängdes med ett svischande ljud, fläkten utanför dörren tystnade och skapade en nästan öronbedövande tystnad. Anders blev stående precis innanför dörren, hans tinnitus hördes skarpare här inne. Mer ihållande och i en högre ton än vad den gick att uppfatta i det vanliga bruset.

Han satte sig ner på en av kyrkbänkarna längst bak i Tibble Kyrka. Kyrkan var utformad i en modern stil, en stor kub med enorma glasväggar täckta av färgat glas. Takhöjden var närmare fyra eller kanske fem meter, en solig dag som denna föll strålarna vackert ner genom glaset i ett intrikat, färgat mönster på golvet och över de andra bänkarna framför honom. Glasmosaiken var ingen uppenbar kristen avbildning, utan ett mer abstrakt mönster som gav intrycket av en fågel på flykt. Känslan av frihet och lycka.

Anders kände att pulsen gick ner där han satt på den stoppade grå bänken. Förutom hans alldeles för stora jeans och vinterskor var han varmt klädd i vinterjacka och halsduk. Våren hade officiellt kommit till Täby, men det var inget som märktes på temperaturen. Det var fortfarande kallt och snön låg kvar i drivor. Men här inne i kyrkan var det varmt och ombonat.

Hans blick föll på altarbordet, med sitt kors i trä och rosorna i rosa och grönt. ”Min älsklings favoriter”, konstaterade han i tankarna medan han drog av sig halsduken och krängde av sig jackan. Kyrkan var inte bara ett tillfälligt stopp mellan besök utan en nostalgiresa tillbaka till barndomen. Just i denna kyrka konfirmerades han. Han sökte med blicken efter fler föremål från hans tonår som han kände igen, men sedan dess hade flera delar bytts ut och bänkarna stoppats om.

Kyrkor är perfekta för att samla sig och finna ro, inte i ett religiöst perspektiv utan för att de ofta är tomma och tysta. Tibble Kyrka var inget undantag trots att det var full aktivitet utanför de stängda dörrarna. Anders var på väg någon annanstans, men lät sig ändå svepas bort i tankarna till när han senast var här. Hur han fumlade med kom-ihåg-lappen och tittade ut över havet av släktingar. Då hade hans puls varit hög och handsvetten hade fläckat ner pappret. Nu var känslan en helt annan. Nu som vuxen, trettio år senare, kunde han uppskatta kyrkans lugn och sitt eget sällskap.

Sakta lät han blicken svepa över mosaiken och ner över bänkarna, innan han drog en djup suck och samlade sina tankar till handling. Dags att gå vidare till nästa destination, den som skulle föra hans liv framåt bort från tonårens Täby.

Min skrivarkurs fortsätter! Innan ni får läsa del tre, får ni här ta del av min coach omdöme om övning 2, som ni alltså kan läsa här.

Bra gestaltat men få gärna med mer inre och yttre känslor, oro, stress nervositet, förväntan etc. Mjölka det mer. Tanken och känslan när han ser henne för första gången.

Bra flyt och du kan sakta ned en aning. Annars bra Karin!

Övning 3 handlar om att skriva en konversation, ett samtal där den ena skulle vara upprörd och den andra mer undergiven. Jag har valt att skriva om ett helt påhittat samtal som jag önskar hade utspelat sig – med skillnaden att jag faktisktskulle få veta vad som var fel på riktigt. Den här personen jag berättar om är fortfarande arg på mig var jag förstår. Märkligt, medan jag flera år senare fortfarande undrar vad fan som hände. Sjukt egentligen.

Som sagt, detta är ett fiktivt samtal! Det är alltså helt ett påhitt från mig och inget som hon skulle sagt eller gjort – ok? Och jag menar inget illa mot henne, det här är bara min hjärnas försök att förstå.

”Men jag förstår inte vad du menar”, jag suckade uppgivet och försökte skärpa sinnena för att kunna ta in vad hon sa. ”Vad har jag gjort dig?”

”Du är en energitjuv! Du sopar mina problem under mattan och förlöjligar dem!” Hon fräste upprört och blicken var svart och fastlåst i min. ”Du tror att allt handlar om dig och ditt företag, men jag då! Jag har också problem!”

Nu stirrade jag förvånat på henne, med tusen tankar snurrandes som en galen torktumlare i huvudet. Snabbt försökte jag komma ihåg när jag senast lyssnade på henne och hennes problem. ”Men”, försökte jag tafatt, ”vi satt ju i flera timmar igår och bara pratade om dig? Om hur du pratat med din doktor om din diagnos och vad ni kom fram till.” Jag visste att jag inte bara brydde mig om mitt företag, framförallt inte före henne. Men det var ju hon som ville engagera sig? Vad är det som pågår här?

”Om mig? Skojar du nu eller? Det enda du tjatade om var ju hur jobbiga alla leverantörer är och att du inte har råd med skrivartoner. Inte en enda gång frågade du hur jag mådde!” Hon skrek nu. Stod där rakt upp och ner och skrek åt mig, högröd i ansiktet och blicken så vilt stirrande att jag inte visste vart jag skulle titta. Förvirrad var bara förnamnet, jag var så oerhört förvånad och sårad men kunde inte få fram ett ord. Jag visste ju själv hur mycket jag engagerat mig i henne, att jag verkligen brydde mig om henne och hur hon mådde.

”Du är fanimej den elakaste människa jag någonsin träffat!” Hennes ilska var så glödande, så uppeldad och kraftfull. Jag försökte fortfarande komma på när jag varit elak mot henne.

”Vad menar du med elak? Vad är det jag gjort som är så elakt? Jag bryr mig om dig jättemycket ju! Men jag måste se till att täcka mina kostnader också, om du nu pratar om mitt företag eller nåt?” Jag var fortfarande förvirrad men började känna att jag gett upp debatten. Här var det inte fråga om att vinna, utan att förstå och gå vidare. För om jag inte fick veta vad jag gjort fel skulle jag grubbla på det i flera år.

”Du är en riktig subba. Det räcker så, energitjuv och subba. Försvinn ur mitt liv!” Det var tydligt att hon inte skulle ge mig några svar, någon förklaring eller låta mig förklara eventuella missförstånd. ”Försvinn härifrån, gå!” Hon pekade mot dörren och knuffade mig med andra handen. Allt jag kunde göra var att gå, utan svar på vad som egentligen hänt.